Mamma, jag minns allting.

Jag förstår inte hur du kunde göra såhär i mot mig, ditt eget barn. Det spelade aldrig någon roll vad jag gjorde eller sa. Du kunde bara inte älska mig, du slog mig, tvingade in mig i iskalla duschar där jag tvingades stå i timmar och du slängde in mig i saker. Du sa varje dag att du inte älskade mig, att jag var ett misstag och borde dö. Du tvingade mig att sova ute på balkongen i underkläder, när det var minusgrader ute. Mamma, du hällde ut min mat och dryck på golvet, tvingade mig äta och dricka upp det. Jag har så många ärr från dig, men mitt största kommer ifrån den gången du knuffade mig. Du ljög om min farsa, berättade en massa historier om att han var den som ljög för mig och mina vänner. Mamma, du brukade isolera mig i flera veckor på rummet.

Idag när jag frågar dig om varför du gjort allt detta och mycket mer, så säger du bara att du inte minns något. Du förnekar allt som hänt, men du kan inte på fullaste allvar tro att jag är så jävla dum och ska tro på det du säger, att du inte minns något. Alla år som du skadat mig, men jag är inte ens arg på dig längre, för jag tänker inte slösa bort mitt liv på en sån meningslös person som dig. Tyvärr så kommer jag aldrig kunna glömma bort något av det du gjorde, då det har lämnat djupa ärr som jag måste leva med resten av mitt liv. Det är klart att allt som hänt är jobbigt att bära på, detta är bara en del av allt som du gjort. Men jag tänker inte låta något hindra mig från att må bra och inte kunna få leva mitt liv.